Morsaknullaren tänker sänka trycket

Idag på lunchen stod jag vid delidisken för att ta dessert efter maten. Jag vaniljsåsgarnerade min kakbit i godan ro tills det dök upp en medelålders kvinna vid min sida. Hon började med att ta en stor slev potatissallad, fortsatte med att ta en stor portion av lax, rostbiff, kycklinglår, sallad, och gick sen loss på såsen. Allt i ett väldigt aggressivt och ryckigt tempo - i stil med "Jordens undergång är t minus fyra minuter och jag är JÄVLIGT hungrig". Själv stod jag där, med min dessert som jag själfullt garnerade med vaniljsås, och bad en tyst bön om att hennes högra armbåge (som konstant verkade vara placerad tio centimeter till vänster om min näsa) inte skulle ge mig ett nytt och akut behov av plastikkirurgi.

Den här episoden fick mig att tänka på en händelse för ett par veckor sedan, då vi bestämde oss för att käka lunch på det närbelägna pizzeria/pasta/falafel/kebab-stället. Vi gick in, noterade att det fanns ett ledigt bord, och ställde oss sist - som kanske tredje sällskap i ordningen - i kön. En kort stund senare kom det in tre medelålders kvinnor på pizzerian. En halv sekund senare hade de sprintat fram till bordet, kastat sina handskar ovanpå det, och ställt sig sist i kön. Vi visste inte om vi skulle skratta, gråta, eller demonstrativt sätta oss på de platser tanterna paxat.