Uppfinner åter ett liv

Det är många som tror att Terminator 2 är ett slags actionfylld dystopi över hur människans tekniska framsteg till slut går överstyr, datorerna tar makten, bla bla.
Så är det inte.
Action, javisst. Dystopi, absolut. Underhållande, fo' sho. Men hela filmen bygger egentligen på ett annat, helt grundläggande, tema som tydliggörs om och om igen: Att ha blivit dumpad till förmån för någon yngre, fräschare, och mer uppdaterad modell.

Ni kan historien. Schwarzeneggers T800 omprogrammeras och sänds av rebelledaren John Connor tillbaka i tiden för att skydda den framtida rebelledaren John Connor. Motståndarsidan (maskinerna) skickar i sin tur T1000 - en nyare Terminatormodell av flytande metall(!), starkare, snabbare, elakare.
T800 är i ett hopplöst underläge. Han är på flykt i stort sett hela filmen, tar sjukt mycket stryk, och ska egentligen inte ha någon chans. Men han vinner.
Och medan T1000 urförbannat går under i ett hav av smält metall sänker T800 efter slutfört uppdrag värdigt ner sig själv i samma bad - och räddar världen. Han dör, men han dör som vinnare.

Visst är det uppenbart vart det bär hän?
Jag lovar att James Cameron satt, nydumpad, i sin multimiljoners villa någonstans i Hollywood när han började skriva på manuset. Han tänkte något i stil med "Jag behöver något som piggar upp mig... hmm... explosioner. Ja, explosioner. Och så ska den äldre, utbytta, modellen vinna genom att komma i kontakt med sina känslor!". Sen log han en aning för sig själv och insåg att det stundar bättre tider. Good times on the rise, the rise of the machines.
Action och teknikfientliga budskap i all ära, det är kul att de håller på och all den där jazzen. Men det är kärlek som har gjort T2 till det tidiga 1990-talets mest framgångsrika revengemovie, på två sätt. Den är dels den perfekta actionfilmen för alla (killar?) som någon gång blivit dumpad för yngre förmågor, och dels den perfekta filmen för alla (killar?) som någon gång lyckats sno en tjej(kille?) av någon yngre förmåga.
Tror jag.