Det var en gång, på en busshållplats utanför en skola i en Örebroförort. Jag tror att det var 1994, det var högstadiedisco, och jag var i full färd med att hålla ett av mina mest uppriktiga kärlekstal någonsin. Föremålet för min dyrkan hette Anna, vi hade varit ihop i ungefär ett år, vi breakade att vi älskade varandra efter ett par månader, och vi hade nu haft uppehåll i en vecka."Jag måste prata med dig", sa jag, och berättade för henne om ett hål i mitt hjärta där hon passade in, hur jag inte klarade mig så bra utan henne och om hur jobbigt det var att träffas i skolan. Och jag sa "hade vi varit skådespelare i en en amerikansk collegefilm så borde vi egentligen avsluta det här med att hångla nu, här på hållplatsbänken, och sen gå hem till mig hand i hand".
Och det fungerade! Vi hånglade, gick genom duggregnet hem till mig, och där och då slutade vårt uppehåll.
Fint va? Sensmoralen i denna (sanna) historia har jag faktiskt ingen aning om. Kanske är det att collegefilmer kan lära en ett och annat.
4 kommentarer:
Hej Jonas!
Later som att varen ar pa intag i Orebro! Hur gar allt? Jag ar just nu i Sydney, det ar otroligt vackert har. Kram!
hej! jo det rullar på, jag drar iväg till staterna på måndag! :S
Haha vad sött :)
fanimej på tiden att du drar. kanel, körsbär och all artificial is the new old. ta det fint, och glöm inte att de flesta är beväpnade - inga tjockisskämt in the wee wee hours på barerna.
Skicka en kommentar