Stardom vs. kroppsform

När jag och Joakim började planera En Bra Klubb sensommaren 2002 så var vi två entusiaster som inte visste mycket om hur man arrangerade klubbar.
Visst, vi hade koll på vad vi tyckte om och vad vi saknade. Att spela skivor, att få alla vänner, bekanta, och bekantas bekanta att komma dit skulle inte vara något problem - och kanske fanns det till och med ytterligare några hundra människor i Örebro som kunde vara intresserade av att dansa till indie, pop, och soul?
Vi gissade, men vi hade rätt.

På en punkt hade vi dock fruktansvärt fel.
Vi trodde att det här med klubbarrangerandet skulle ha bieffekten att tjejerna skulle flockas kring oss som aldrig förr. Vår nya status! De roliga killarna som spelar pop! Skulle ge oss tjejer! I drösar! Som i Stockholm (trodde vi)!
Det där gick inte speciellt bra alls (Jag undantar fortsättningsvis vår EBK-kompanjon Rickard från det här).

När vi startade En Bra Klubb var jag relativt smal. Joakim var fet. Jag hade flickvän. Joakim var singel.
Ganska snart blev jag dumpad (Lund/Sthlm har aldrig varit en bra kombo) men jag tänkte att "äsch, det här ordnar sig, jag arrangerar ju klubb!" och höll fast vid den (nu i efterhand) väldigt naiva idén om sexuell frigörelse genom lokal stardom.
Det funkade inte.

Jag minns att jag tackade nej till ett raggningsförsök våren 2003. Min motivering var "jag är olyckligt kär" och hennes motivering var "men jag kan vara din rebound!" (i sak ett oslagbart argument). Visst, jag låg lite då och då (oftare än Joakim) men det var inte En Bra Klubbs förtjänst.
På EBK hittade besökarna varandra, inte oss (i sak kom de bara fram till oss för att diskutera musik eller önska låtar, vilket iofs var - och fortfarande är - helt fantastiskt. Om någon släktforskare någon gång i framtiden tar EBK som utgångspunkt och undersöker hur många släktlinjer som etablerades där så skulle jag bli evigt tacksam).
Själv såg vi mest maktlöst på när tjejerna vi gillade hookade med andra.
Och sen gick vi hem ensamma.
Ibland gick vi hem tillsammans, till Joakim, där vi somnade till ett SSX Tricky-battle, eller NBA 2003.

Det fortsatte på det där viset. Jag var on/off med Lund 2003 och halva 2004, Jocke var fet. Ingen av oss lyckades speciellt bra på relationsområdet.
Men sen, på hösten 2004 och i början av 2005 hände det grejer.
För mig började det på hösten, med att jag träffade en tjej. På min egen klubb! Det var det läskigaste som hänt mig på länge, eftersom jag var helt i botten när det kom till relationsteorier.
Och jag började gå upp i vikt.

Jocke, å andra sidan, började tokbanta. Slutade tvärt med Coca-cola (vilket han fram till dess hade druckit kopiösa mängder av) och slutade i stort sett äta också. Don't try this at home, kids - men det funkade!
Våren 2005 blev Jocke smal. Han blev snygg! Han trivdes med livet! Han fick nästan slå sig fri från alla tjejer som trånade efter honom!
Själv blev jag allt fetare, och när sommaren kom, väldigt dumpad.
Ungefär samtidigt träffade Jocke sin flickvän.
Det var hösten 2002 all over again, fast jag var Joakim - och Joakim var jag!

Och jag har tagit till mig det här, det här har jag lärt mig om kärlek och sex - av att göra klubb. Ledsen om jag punkterar några illusioner nu, för egentligen är det ganska enkelt: Man får inte tjejer av att driva klubb (kan bara tala för Örebro), man får tjejer av att vara smal.
Så jag har slutat äta och börjat träna.
Nautilus, here we go.
Fitness, here I come.

(Rickard då? Nej, han hade aldrig några problem varken med vikt eller tjejer)