Den vackra sporten

Det är lätt att utifrån sig själv och ens vänner skapa ett slags generell idé om hur fotbollssupportrar ser ut och beter sig.
Jag och mina vänner tittar på oss själva och drar slutsatsen att ja, fotbollssupportrar gillar litteratur, bra musik, glossiga magasin, stilrena kläder, tv-spel, HBO-drama och att vara kärleksfulla mot varandra. Vi kanske är nördiga, vi kanske har spelat några hundra timmar Football Manager mer än vad som kan anses sunt, men vadå - vi är dedikerade.

Och så tänker vi oss att de supportrar som inte är som oss ändå tillför något, ändå står för något härligt, något sånt här -
(är det inte Riise där till vänster?) - något sånt här -
- eller något sånt här:Vi vet så klart bättre, egentligen, men vi lurar hela tiden oss själva eftersom lurendrejeriet är bättre än verkligheten. Vi vill inte kännas vid att den genomsnittliga fotbollssupportern skrämmande ofta visar sig vara en illitterat brölpelle som lyssnar på Magnus Uggla, sportar en alldeles för hög testosteronnivå, och uppvisar en tveksam förkärlek för grupp-ickedynamik.
Och vi vill inte kännas vid att han (oftast han), precis av samma skäl som när en tonåring börjar röka för att få lite coolness på köpet, pinsamt ofta väljer att hålla på ett av Stockholmslagen (även om han - oftast han - bor i Växjö, Sandviken, eller Örebro).

Igår till exempel. Pitchers, Örebro, Närke, Sverige. En massa närkingar som på full dialekt skriker mot en skärm där två huvudstadslag möts. Det bara osade osäkerhet, dåligt självförtroende och muck där inne.
Herregud. Pinsamt. Obehagligt.
Jag blir så trött. Jag hoppar. Jag skaffar Canal+.
Visst, det är inte så hett att hålla på Ösk. Du kan inte flasha med det på fester, du kan inte bygga upp en image kring det. Men jag kan trösta dig med att det åtminstone inte är mindre tragiskt än att växa upp i Örebro men hålla på ett Stockholmslag.